Hanna och jag tar en minivan från Purto Princessa på ön Palawan till Port Barton. Det blir ingen enkel färd. Vi fastnar säkert tjugo gånger i lera pga av de tropiska regnen och ser framför oss en natt i djungeln. Men chauffören har varit med förr. Vi anländer till ”Deep gold”. En vackert enkelt och mycket smakfullt resort byggd av en schweizare. Vi flyttar in i en ganska primitiv men vacker bungalow vid strandkanten för 800 pesos (140 skr). Vi hör vågornas brus och syrsor. Vi hör också galande tuppar eftersom Port Barton lyckligtvis inte är något turistghetto. Filippinarna tar väl hand om sina djur. Tuppar, hönor och grisar omhuldas. Grisköttet här är också fantastiskt gott. Idag såg jag en man stå länge och smeka en höna. Människorna som bor här har inte mycket pengar men verkar harmoniska. När jag tittar in hur de bor är det som att bo i en jordkällare. Knappt någon har elektricitet och den är bara på mellan 18-midnatt. Men vad är livskvalitet? ”Den som har mest prylar när han dör vinner?” Jag har svårt att tänka mig att någon som lever här har ångest eller depression?
Jag har vant mig vid att ödlor klättrar på väggarna, myggnätet känns ändå som ett skydd om någon skulle råka trilla ned på mig…
Tittar upp i den mörka himlen och stjärnor gnistrar mellan de höga cocosnötspalmerna. Känns som jag är i en saga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar