Om du är spänd ska du ha en loverboy, det är bättre än massage

Om du är spänd ska du ha en loverboy, det är bättre än massage säger jag till Hanna som klagar över onda axlar. Plötsligt bryts lugnet och ett dussin tatuerade canadensare i tjugårsåldern tar över vårt lugna resort. Hanna lyder genast mitt råd. Bra tror jag, bara hon håller sig till ”trettiodagarsregeln” Jay frågar om jag är singel men får till svar av Tyson ”she has been out for a yacht one week, what do you think”. Jag säger inte att jag inte fick ta med min loverboy. Ungdomarna roar sig och alla tror att jag är Hannas mamma och visar mig enorm respekt. Synd bara att de dricker öl till frukost. Det är som på festival säger Hanna. Själv ligger jag under cocosnötspalmerna och tänker på att jag hört att det kan vara farligt om en cocosnöt trillar ned i huvudet på en. Jag förstår nu uttrycket ”get nuts”. På väg till White beack kommer en easy rider kille åkande. Han stannar och frågar ”where are you going?” Det frågar föresten alla så fort man ska någonstans. Easyrider killen, som för övrigt visar sig vara norrman berättar att den första stranden vi passerar och som man kan tro är ”white beach” är full av kobror. Han säger massa kobror. Tacksamma över tipset vandrar vi svettiga vidare in i djungeln och passerar snart en fantastisk beach och förstår att detta är kobrastranden han varnade för. Det var som det var meningen att han skulle komma och berätta det för oss, säger Hanna. Annars hade vi ju gått ned där och badat och lagt oss i sanden bland kobrorna. - Hur lång tid tar det innan man dör av ett kobrabett?

Vad är livskvalitet?

Hanna och jag tar en minivan från Purto Princessa på ön Palawan till Port Barton. Det blir ingen enkel färd. Vi fastnar säkert tjugo gånger i lera pga av de tropiska regnen och ser framför oss en natt i djungeln. Men chauffören har varit med förr. Vi anländer till ”Deep gold”. En vackert enkelt och mycket smakfullt resort byggd av en schweizare. Vi flyttar in i en ganska primitiv men vacker bungalow vid strandkanten för 800 pesos (140 skr). Vi hör vågornas brus och syrsor. Vi hör också galande tuppar eftersom Port Barton lyckligtvis inte är något turistghetto. Filippinarna tar väl hand om sina djur. Tuppar, hönor och grisar omhuldas. Grisköttet här är också fantastiskt gott. Idag såg jag en man stå länge och smeka en höna. Människorna som bor här har inte mycket pengar men verkar harmoniska. När jag tittar in hur de bor är det som att bo i en jordkällare. Knappt någon har elektricitet och den är bara på mellan 18-midnatt. Men vad är livskvalitet? ”Den som har mest prylar när han dör vinner?” Jag har svårt att tänka mig att någon som lever här har ångest eller depression?

Jag har vant mig vid att ödlor klättrar på väggarna, myggnätet känns ändå som ett skydd om någon skulle råka trilla ned på mig…

Tittar upp i den mörka himlen och stjärnor gnistrar mellan de höga cocosnötspalmerna. Känns som jag är i en saga.

M/s Christina G

Christina G glider mjukt fram i den filippinska övärlden. Jag älskar att vara på havet och den här gången är jag på en yacht tillsammans med GG, N, JE, P, D och en besättning på sex personer. JE förklarar att vi inte kan åka vart som helst eftersom det finns pirater. Jag undrar vad de ska göra med oss i så fall? Rånar de oss bara eller blir vi mördade och kastade i sjön.

På vissa platser finns risken för kidnappning. Christina G är ju en väldigt fin båt som sticker ut häromkring. Vi stannar vid en ö som har små hyddor, sandstränder och palmer och blir välkomnade av hela öns befolkning känns det som. Folk är så vänliga, glada och gästfria att man inte tror att det är sant. Vi blir visade runt på ön som visar sig vara både katolsk och protestantisk. Språket har inslag av både engelska och spanska. Come sta och guappa är uttryck som de använder. Jag blir glad för jag kan ju lite spanska. En kvinna med bara en tand kvar i sin mun drar i mitt hår och säger att jag är beatuiful, en annan säger att jag är långnäst och skrattar. Många pappor bär omkring på spädbarn och en del tvättar kläder och jag tänker att det verkar vara ett jämställt samhälle. Ett följe av säkert fyrtio barn går efter oss. En kvinna med sorgsen blick frågar om jag vill ha ett barn. Jag säger att jag redan har två barn. (Men det hindrade ju varken Madonna eller Angelina Jolie) Då frågar hon om jag vill ha en ”husband” , hon kan ordna det. Jag skrattar bort frågan. Har ju hört talas om att man hämtar fruar men inte ”husbands”, det är något nytt och i och för sig är ju många av de filipinska männen både vackra och vältränade och dessutom jämställda. Men hoppet, livet och kärleken finns ju i Sverige, så vi går vidare under cocospalmerna tills vi utmattade av intryck ringer yachten och blir hämtade av dingen. När vi lämnar ön är stranden full av barn som vinkar och ber oss komma tillbaka. Kvinnan som ville sälja barn och man till mig står också där. Kanske kan hon inte försörja alla sina barn? I många byar har man åtta barn! Den filippinska befolkningen ökar med 2.6 % om året. Nu är de drygt 90 miljoner. Det går nio filippinare på en svensk. Det är ett myller av människor och de blir bara fler. Katolska kyrkan är ju inte direkt pigg på att informera om preventivmedel. Kanske de borde bli det för hur ska det annars gå? Kontrasterna är stora mellan livet på yachten och livet på ön. Denna resa är en upplevelse för livet. Christina G glider fortfarande mjukt men vinden ökar och Paula är sjösjuk…

Ormen i paradiset är fattig, desperat och oerhört hjälpsam.

Det finns inga tjocka människor på Filippinerna. Det finns inga gym heller. Eller något godis. Knappt någon dricker nån alkohol. Alla är glada, hjälpsamma, artiga och mycket vackra, men när jag går till massagesalongen runt hörnet och den omopererade mannen som alltså nu är kvinna målar mina tånaglar blodröda säger hon att Filippinerna är jättefarligt och att vi ska akta oss. Hon går också igång på att min fot är så vit. Vi vill se ut som dem och de vill se ut som vi. Varför är det så?

Visst finns det ormar i alla paradis. Hanna och jag åker till flygplatsen för att hämta mitt bagage som nu äntligen har rest från Peking och ska åka ut på bandet under kvällen. Lyckan är total! Jag får min solkräm, mina kläder som jag lärt mig leva utan och GG sin Kalles Kaviar. På väg från flygplatsen blir vi erbjudna en taxi och följer med två män en lång bit bort…? Jag reagerar på att taxin heter ”Braveheart Taxi” men den ser ut som en riktig taxi så vi hoppar in. Inne i taxin upptäcker vi att det inte finns någon taxameter. Dessutom hoppar den andre mannen också in i bilen. Vi får en mycket märklig känsla. Det känns inte bra och vi ber dem stanna men de gör dem inte. Jag öppnar dörren fast bilen kör och ber dem återigen stanna. Föraren vägrar. Den andre mannen hoppar ut och jag vill också hoppa ut ur farten om det inte var för min väska som ligger i bagageluckan.. En polis stoppar bilen och undrar vad det är som pågår. Föraren tvingas öppna bagageluckan och vi kan lämna taxin. Vi ställer oss med bankande hjärtan i den långa taxikön där alla filippiner står. Kändes ett ögonblick som vi höll på att bli kidnappad Ormen i paradiset är fattig, desperat och oerhört hjälpsam.

Paula är på Filipperna

Paula är på Filippinerna

Jag älskar att resa. Mamma säger att jag är äventyrlig och att jag ”sätter henne på skräckpottan”. Men när man får ett erbjudande att åka båt runt Filipperna med GG, är det ett erbjudande jag inte kan motstå. Att sedan min ”teaterdotter” Hanna som jag ju faktiskt adopterat råkar befinna sig på Cebu exakt vid denna tidpunkt gör ju inte saken sämre. Hanna går på Lärarhögskolan och ska skriva C-uppsats om engelskundervisningen på Filippinerna.

Reste med air China till Peking i torsdags kväll för att därifrån fortsätta till Manila. När vi flög in över Peking väckte gryningssolen mig. Det var som hela Kina sken emot mig och välkomnade mig. Bergsmassiven som omger Peking ståtade under en klarblå himmel med gnistrande sol. Det klack till i hjärtat. Myten om Kina. Sagorna. Berättelserna om detta land i fjärran. När jag var liten berättade man om, att om man grävde ett hål i jorden så djupt man kunde kom man till Kina. Kina, var jordens ände. Men det var inget ålderdomligt Kina som mötte mig. Tvärtom, kineserna på flygplatsen var supercoola, snygga och hippa. Och unga. Jag såg inga gamla människor. Ett helt annat Kina än vad jag väntade mig. Det var tydligen bara jag som skulle till Manila i hela vårt plan. Och för att komma till Manila måste jag byta flygterminal. Först fick jag åka tåg och sedan buss tjugo minuter. Tror att jag frågat typ trettio personer för att hitta rätt. Efter drygt en timme var jag framme vid andra terminalen och kände att nu var jag på bortaplan. Inte en västerlänning så långt ögat nådde. Flög vidare i ett nästan tomt plan till Manila. Fick tre säten för mig själv där jag kunde sträcka ut mig och sova. Kineserna har slutat resa till Filippinerna. Någon slags fnurra på tråden har tydligen uppstått. I Manila fick jag veta att mitt bagage inte kommit med. Det hade försvunnit i Peking mellan terminalerna.. Var glad att jag stoppat bikini, tandborste och smink i handbagaget. Det är väl ändå det viktigaste?

Tropiskt regn och stark het sol om vartannat. Brände mig direkt. Solkrämerna fanns i bagaget och all solkräm som säljs här är ”whitening”. Det finns inte några västerländska vita kvinnor här! Jag och Hanna är de enda! Och folk fotar oss för vi är så exotiska. Det finns en hel del västerländska män med filippinska flickvänner och massor av koreanska turister.

Igår kväll var vi ute med några filippinska vänner. Lokalbefolkningen är otroligt vänliga, glada och gästfria. Man blir alldeles varm. Jag blev uppbjuden av en vacker egyptisk prins, förlåt man som studerade blommor men jag sprang hem… tog en taxi. Hoppet, livet och kärleken finns ju i Sverige.

Om två dagar går jag ombord på M/s Christina utan bagage…?