Bergmanvecka på Fårö

Denna vecka är det Bergmanvecka på Fårö. Ett fullspäckat program presenteras och besökare från hela värden kommer hit. Bergman är stor utomlands, kanske större än vad de flesta svenskar förstår och ett filmiskt kulturarv vi kan vara stolta över. I måndags 24 juni var jag på invigning av nya Bergmancentret på Fårö. Den gamla skolan har rustats upp och blivit museum och Bergmancenter med egen liten teater och bibliotek. Harriet Andersson klippte bandet och talarna avlöste varandra. Att detta center blivit möjligt är till stor del Hembygdföreningen och ideella krafters förtjänst. För mig är det obegripligt att detta inte varit en stadsangelägenhet. Jag efterlyser en regional kulturpolitik. Detta center är lika mycket kulturbärare som Dramaten i Stockholm. Jag satt bredvid Jan-Erik Wikström fötter under den knökfulla ceremonien som verkligen grep tag i mitt hjärta. Jan- Erik har på sin tid varit kulturminister och jag frågade honom varför inte kulturministern var här. ”Naturligtvis borde hon det” svarade JE. Men det var hon ju inte? Jag som trodde att just kulturturism är något Sverige skulle kunna satsa på. Typiskt är ju också att det är en norrman som räddat Bergmangårdarna. Annars hade det gått på auktion. Tänk att det blev Norge som räddade den svenska kulturen. Bergmans barnbarn, Linn Ullmans norske son höll ett starkt tal om sin morfar. Tårarna rann på mig. Han berättade om häxan i skogen och att för hans morfar var det mycket viktigare att bli en Fårögubbe än att vinna filmpris i Cannes.. Förra året gjorde jag och sönerna en film här på Fårö där vi just träffade en häxa i skogen. Hon skulle frammana Ingmar Bergman och trodde att jag var Liv Ullman… Så häxan kanske finns? Det är i alla fall roligt att tro att hon kanske gör det. Fårö eggar fantasin. På Bergmanveckan ser man såklart Bergmanfilmer. Vi såg Tystnaden från 1963. Den utspelar sig i ett hett krigsdrabbat land som inte finns med ett språk som inte finns. Två systrar som verkar ha haft ett incestiöst förhållande är arga på varandra och blir kvar på ett stort hotell med den ena kvinnans 7-årige son. Han ser ut som Pelle i saltkråkan. Bergmans teman finns med; döden, barndomen, det resande teatersällskapet, vackra kvinnor (männen är bara statister och älskare)Sven Nyquist har fotat, Gunnel Lindblom och Ingrid Thulin spelar kvinnorna. Det är bedövande vackert och man sugs in. Kan bara säga att Bergman äger och att detta är stor konst! Så glad att jag såg filmen. Så glad att jag är här.