Paula är på Filipperna

Paula är på Filippinerna

Jag älskar att resa. Mamma säger att jag är äventyrlig och att jag ”sätter henne på skräckpottan”. Men när man får ett erbjudande att åka båt runt Filipperna med GG, är det ett erbjudande jag inte kan motstå. Att sedan min ”teaterdotter” Hanna som jag ju faktiskt adopterat råkar befinna sig på Cebu exakt vid denna tidpunkt gör ju inte saken sämre. Hanna går på Lärarhögskolan och ska skriva C-uppsats om engelskundervisningen på Filippinerna.

Reste med air China till Peking i torsdags kväll för att därifrån fortsätta till Manila. När vi flög in över Peking väckte gryningssolen mig. Det var som hela Kina sken emot mig och välkomnade mig. Bergsmassiven som omger Peking ståtade under en klarblå himmel med gnistrande sol. Det klack till i hjärtat. Myten om Kina. Sagorna. Berättelserna om detta land i fjärran. När jag var liten berättade man om, att om man grävde ett hål i jorden så djupt man kunde kom man till Kina. Kina, var jordens ände. Men det var inget ålderdomligt Kina som mötte mig. Tvärtom, kineserna på flygplatsen var supercoola, snygga och hippa. Och unga. Jag såg inga gamla människor. Ett helt annat Kina än vad jag väntade mig. Det var tydligen bara jag som skulle till Manila i hela vårt plan. Och för att komma till Manila måste jag byta flygterminal. Först fick jag åka tåg och sedan buss tjugo minuter. Tror att jag frågat typ trettio personer för att hitta rätt. Efter drygt en timme var jag framme vid andra terminalen och kände att nu var jag på bortaplan. Inte en västerlänning så långt ögat nådde. Flög vidare i ett nästan tomt plan till Manila. Fick tre säten för mig själv där jag kunde sträcka ut mig och sova. Kineserna har slutat resa till Filippinerna. Någon slags fnurra på tråden har tydligen uppstått. I Manila fick jag veta att mitt bagage inte kommit med. Det hade försvunnit i Peking mellan terminalerna.. Var glad att jag stoppat bikini, tandborste och smink i handbagaget. Det är väl ändå det viktigaste?

Tropiskt regn och stark het sol om vartannat. Brände mig direkt. Solkrämerna fanns i bagaget och all solkräm som säljs här är ”whitening”. Det finns inte några västerländska vita kvinnor här! Jag och Hanna är de enda! Och folk fotar oss för vi är så exotiska. Det finns en hel del västerländska män med filippinska flickvänner och massor av koreanska turister.

Igår kväll var vi ute med några filippinska vänner. Lokalbefolkningen är otroligt vänliga, glada och gästfria. Man blir alldeles varm. Jag blev uppbjuden av en vacker egyptisk prins, förlåt man som studerade blommor men jag sprang hem… tog en taxi. Hoppet, livet och kärleken finns ju i Sverige.

Om två dagar går jag ombord på M/s Christina utan bagage…?